Åh va kul, det ä me jul

Ibland.... Ibland känns det såhär. Jag brukar älska jul, men vissa dagar känns det såhär.

Stunder då orden inte finns

Det finns mängder med ord som beskriver det mesta, de flesta. Ord för känslor, väder, storlek, natur, utseende... Men vid tre tillfällen i livet försvinner orden; vid födelse, död och naturkatastrof.
Det går inte att beskriva känslan av att se sitt barn för första gången. Det är mer än kärlek. Mer än ömhet.
När någon man håller av dör så dör orden också. Det finns bara råa, skavande känslor.
Naturkatastrof får även en tv-tittande person att glömma orden. Man stirrar på reportern som informera vad som hänt och inser det inte är dom rätta orden som sägs, för de existerar inte.

Jag kan ibland tycka det är skönt när orden försvinner och det bara känns. Hjärnan stängs av och det är hjärtat som styr. Det bultar, väser, pulserar, men orden, logiken och vettet uteblir. Däremot hör man gräset, ser molnen, känner det stora svarta hålet, smakar tårar i munnen, hoppar av rött inom sig. Känner. Utan ord. Utan etikett på något. Utan att försöka beskriva och förklara. Man bara är.

Den som någon gång varit deprimerad vet hur det kan vara att BARA känna. Det är som vid en begravning av en närstående. Orden är döda. Man begravde dom tillsammans med en del av sig själv.

Jag är tack och lov inte deprimerad, men så fort jag tänker på min sons födelse eller min älskade mosters bortgång bara fem dagar efter, så försvinner alla orden. Bara känslorna finns, inte alltid önskvärt men alltid nyttigt. Tror jag.
Vad tycker ni?

Fröken Osäker och Herr Luden-Ångest

Jag tycker egentligen att det känns lite väl läskigt detta med att skriva rakt ut i rymden. Tycker jag det jag skriver? Kan jag stå för det om en vecka? Blir någon arg eller ledsen av det jag kluddar ned i ett ryck här?
Det är så mycket jag oroar mig för, men ändå skriver jag ett nytt inlägg. Och ett till... och ett till.
Jag har kommit på mig att jag känner lite uppgivenhet när jag inte får någon kommentar (men tack Frida!) och det gör mig irriterad. För det är ju inte alltid man känner för att kommentera det man läser, fast det lilla ludna ångesten där inne gnager att det är för jag är totalt ointressant och skriver HELT uppåt väggarna. Försöker fäkta bort det med lite logik; det är en blog, jag har inte skrivit nåt på 100 år (på ett ungefär), jag har en son som hela tiden vill ha min uppmärksamhet, jag vill skriva "vardagligt", jag har precis börjat skriva...
Men jag vill ha kommentarer!!! "Ni kommenterar alltså finns jag" är det så jag känner? Dumt. Jag skriver för att det är ett kreativt utlopp. Eller? Fröken Osäker trycker upp sitt fula nylle tätt tätt intill mig.
Är det såhär för alla bloggare? Att det blir lite stickigt i hjärtat när kommentarerna uteblir (ännu en gång Tack Frida).
Jaha. Är det detta jag ska skriva offentligt? Ja,, jag antar det. Det är väl så man gör? I blog-världen? Sliter upp trench-coaten och visar vad man har.



Tillägg 8 dec 2012:
Jag har sedan detta skrevs upptäckt att det inte GÅTT att kommentera (utom Frida, kanske för att hon också bloggar?). Så Fröken Osäker och Herr Luden-Ångest har åkt på romantisk weekend-trip till Hawaii.

Hemmasjuk

Jag tycker det engelska ordet för hemlängtan är så mycket bättre än vårt svenska. "Homesick" är ju precis det jag är. Sjuk på att komma hem. Sjuk av att inte vara hemma, hos familj, vänner, väder (jo!!!) och lägenhet.
Jag tittar på adventsstjärnan som hänger i fönstret, med en alldeles för grön bakgrund. Jag öppnar locket till kaffeburken och kaffet är för smakrikt. Bilarna kör inte så laglydigt, hundarna springer lösa, det finns för många bakverk i affären och jag vill säga "tack" till expediten inte "obrigada". Fast mest av allt vill jag ta en kaffe med mamma, kunna ringa nån av mina vänner enkelt och snabbt. Jag vill promenera en sväng på stan och jag vill att mitt barn ska umgås med mina vänners barn.

Igår kväll umgicks jag lite med en vän över "nätet"; sådär jag måste göra för att få vän-tid. Vi drömde ihop ett 2013 som fanns i Sverige; med jobb, stor lägenhet/hus, gravida magar och det var ljuvligt. Lite hopp.
Idag är det mulet. Inte så mycket ute som inne. Hopp är farliga grejer. Fast bra. Dock tunt som nyis, det kan brista när som helst och under är det svart och kallt.
Jag läser om min väns julångest och tycker att det är kanske så jag måste göra nu; välja ut det jag klarar av och se det,; t.ex. kaffet är gott i Portugal, drick det och njut, kaffe är inte farligt. "Obrigada" är ju faktiskt "tack", det bara låter annorlunda, precis som att en skåning och norrlänning inte uttalar ordet på samma sätt. Så får jag tänka.
Då blir jag kanske inte så sjuk. Sjuk på att inte vara hemma i Sverige. Sjuk av att veta att det nog dröjer ett tag till innan vi kan packa ihop oss och bo där vi vill, inte leva där vi måste.

Ja, ja... snart är det jul. Då får jag en dos av "hemma". En paracetamol mot hemmasjuka.

Skapartid eftersökes

Så hade jag ännu en natt med små tår mellan revbenen och ett litet bakhuvud rakt i nyllet.
Men vad gör det när man vaknar på morgonen till ett stort, tandlöst leende.
Nu är jag dock trött. Så trött. På natten är jag tröttare. Och sur. Och trött. Nu är jag seg och lite hjärn-bortkopplad. Ändå är jag så sugen på att teckna, och skriva och baka! Jag vill skapa, vad som helst duger!

Jag tittar mot skåpet som innehåller papper, pennor och färger. Jag kikar in i köket och "bakskåpet". Dagboken stängd ligger bredvid ett paket näsdukar i sängbordet. Jag slinker ner framför datorn och försöker komma ihåg mitt lösenord hit. Här vid datorn har jag kolla på minisen.

Lillmonstret rullar fram till mig i sin gåstol. Gnager lite på armstödet till datorstolen, ser upp på mig med stora, uttråkade ögon. Suckar lite. Jag klappar honom på huvudet och säger "Snart älsklingen. Mamma ska bara..." Usch, hatar att det är så.  Om jag ska göra nåt eget så blir lillen "lidande".
Nu sitter han i mitt knä. Dreglet sipprar över min ena hand medan anda gör pekfingervalsen över tangenterna.
Nu ålar han sig, skruvar och gnäller. Jag sjunger "små groderna" och blir belönad av 5 sekunders skrivro.

"borttappat"
2-3 timmars skapartid i veckan. Vid upphittande e-maila eller ring.
Ev. hittelön: ett litet monster.

Nyare än nyast

Oj. Jag bloggar.
Nääää.... Jo! Det är sant. Jag ska i alla fall testa. Vimsa runt i cybervärlden och ropa ut det jag känner.
Det kommer inte bli någon tjusig, väl arbetad sak. Stavfel kommer förekomma. Meningsbyggnad kommer att rasa. Det kommer inte finnas någon röd tråd eller konsekvent ton.
Däremot massor av hjärta! Kanske eventuellt lite tankar också... Några recept, tips, frågor och allmänna funderingar.

Ja, jag är ny i den här världen. Har egentligen bara läst en blog innan. Misstänker att jag kommer låta som den bloggen emellanåt. Förlåt i förtid älskade vän!

Jaha. Nu tog tiden slut, mitt lilla monster på 9 månader tycker inte mamma ska blogga. Konstigt.

Over and out.