Det Svarta Hålet

...och så va det över. Fast det precis börjat.

I vakuumet av Det Otäcka kom Det Svarta Hålet. Vi fyller det med tårar, meningslösa frågor, lättnad, minnen och ilska. Det fylls aldrig upp, det där hålet. Det sväljer allt man slänger däri och sedan är det väck. 

Borta. Hur kan x vara borta? Jag menar FÖR ALLTID...? Får jag aldrig krama om igen? Aldrig skoja? Aldrig få eller ge stöd? Familjen då? Vad händer nu när navet är borta...?

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag VILL inte!!!! Jag vill däremot ta bort det onda för min älskade. Lindra, trösta, blåsa på det onda. Sätta plåster på det onda. Fast helst då ta bort det helt och hållet. 

Stirrar på mina svullna ögonlocken i spegeln och tänker att nu gäller det att ta sats. Vi måste försöka hoppa över Det Svart Hålet. 

Det Otäcka

Ligger här i diset i sovrummet. Klockan är  07:16 och det är grådaskig ute. Mitt barn far redan genom lägenheten som en vind, undersöker om matresterna på golvet under hans stol är goda och om han hinner dra ut alla saker ur baklådan i köket innan jag reagerar.

Jag tänker på det där mörka och Otäcka. På de dåliga nyheterna jag och min sambo fick i söndags. Hur sjukdom ändrar livet på så många. På hur det är när någon stark blir svag och tillslut försvinner. Jag tänker på hur det blir för oss dom är kvar. Hur ska man orka?

08:14

Nu är det frukost. Barnet tittar på min iPad och äter. Inte bra. Helt emot min regel om INGET tv-tittande vid maten. Men ibland då blir det så ändå. För att jag vill kunna titta i tidningen, eller pilla med mobilen. Usch. Skäms. Helt normalt. 

Snart är frukosten förbi. Kaffekoppen är tom och barnets frukost utsmetad på bord, stol och golv. Då måste jag sätta igång med Listan. Den långa. För att förbereda. Så att Det Otäcka kan få plats i våra liv. Vardagen måste stuvad om. Det Otäcka klämmer sig in i alla fall, men vi stuvar om så att det ska skava så lite som möjligt. Fast det går inte. Men vi försöker ändå. Handling lindrar.

Tittar på min son. Han leker och stojar, helt ovetande om att en person som älskar honom snart kommer att försvinna. Att han kommer bli ett barn som säger "jag kommer inte ihåg x". Vi kommer prata om den här personen och försöka hålla minnena vid liv, men det blir berättelser snarare än minnen. 

Det Otäcka.

Jag gråter men har styrkehatten på. 

Ta hand om er och varandra!

Galen av lycka?

Jag ska försöka skriva en gång i veckan. Kan vara skönt med ett utlopp, avlopp, galopp ut i rymden. 

Kan man bli galen av att vara hemma med barn? Utsliten - ja. Men galen? Jag vill redan nu poängtera att jag tycker det är riktigt kul att vara mamma. Givande. Älskar att uppfostra mitt och sambons barn. Laga mat, städa, köpa leksaker, trösta, busa, byta blöja, natta, pussa, gräla... Allt älskar jag. På riktigt. Men inte alltid, hela tiden. 

Drömmer om ett glas champagne på uteserveringen någonstans. Jag har snygga kläder; som inte är fläckiga av snor, spy eller kladdiga händer. Jag ska ha kommit ihåg att sminka båda ögonen. Jag kommer inte somna efter halva glaset. Jag stannar däremot uppe halva natten utan att bekymra mig om hur jag ska orka dagen därpå. 

Jag har ont i knäna, huvudet, nacken, ena armen, ryggen, vid skulderbladen, ögonen, magen... Jag är trött. Jag har blivit lite dummare. Är mer mamma än kvinna. Börjar bli galen. Trots allt detta är jag lycklig mitt uppe i smärta och frustration. Det var detta jag ville; vara mor till ett fantastiskt barn. Min unge är underbar! När han ler finns det inga fläckfria kläder eller champagne i världen som kan mäta sig med värmen i mitt hjärta.

Jag kanske håller på att bli galen av detta, men jag gör det i alla fall med ett flin!

Vivi-Ann

Jag saknar dig. Det svider i hjärtat. Det gör ont när jag ser hur mamma saknar dig. Jag blir sorgsen över att du aldrig fick träffa min son.
Jag saknar dig.