Stunder då orden inte finns

Det finns mängder med ord som beskriver det mesta, de flesta. Ord för känslor, väder, storlek, natur, utseende... Men vid tre tillfällen i livet försvinner orden; vid födelse, död och naturkatastrof.
Det går inte att beskriva känslan av att se sitt barn för första gången. Det är mer än kärlek. Mer än ömhet.
När någon man håller av dör så dör orden också. Det finns bara råa, skavande känslor.
Naturkatastrof får även en tv-tittande person att glömma orden. Man stirrar på reportern som informera vad som hänt och inser det inte är dom rätta orden som sägs, för de existerar inte.

Jag kan ibland tycka det är skönt när orden försvinner och det bara känns. Hjärnan stängs av och det är hjärtat som styr. Det bultar, väser, pulserar, men orden, logiken och vettet uteblir. Däremot hör man gräset, ser molnen, känner det stora svarta hålet, smakar tårar i munnen, hoppar av rött inom sig. Känner. Utan ord. Utan etikett på något. Utan att försöka beskriva och förklara. Man bara är.

Den som någon gång varit deprimerad vet hur det kan vara att BARA känna. Det är som vid en begravning av en närstående. Orden är döda. Man begravde dom tillsammans med en del av sig själv.

Jag är tack och lov inte deprimerad, men så fort jag tänker på min sons födelse eller min älskade mosters bortgång bara fem dagar efter, så försvinner alla orden. Bara känslorna finns, inte alltid önskvärt men alltid nyttigt. Tror jag.
Vad tycker ni?