Kan man bli galen av att vara hemma med barn? Utsliten - ja. Men galen? Jag vill redan nu poängtera att jag tycker det är riktigt kul att vara mamma. Givande. Älskar att uppfostra mitt och sambons barn. Laga mat, städa, köpa leksaker, trösta, busa, byta blöja, natta, pussa, gräla... Allt älskar jag. På riktigt. Men inte alltid, hela tiden.
Drömmer om ett glas champagne på uteserveringen någonstans. Jag har snygga kläder; som inte är fläckiga av snor, spy eller kladdiga händer. Jag ska ha kommit ihåg att sminka båda ögonen. Jag kommer inte somna efter halva glaset. Jag stannar däremot uppe halva natten utan att bekymra mig om hur jag ska orka dagen därpå.
Jag har ont i knäna, huvudet, nacken, ena armen, ryggen, vid skulderbladen, ögonen, magen... Jag är trött. Jag har blivit lite dummare. Är mer mamma än kvinna. Börjar bli galen. Trots allt detta är jag lycklig mitt uppe i smärta och frustration. Det var detta jag ville; vara mor till ett fantastiskt barn. Min unge är underbar! När han ler finns det inga fläckfria kläder eller champagne i världen som kan mäta sig med värmen i mitt hjärta.
Jag kanske håller på att bli galen av detta, men jag gör det i alla fall med ett flin!
Och jag läser med ett flin, ett igenkännande sådant!
ReplyDeleteOch drömmer mig bort till den där uteserveringen där vi ska sitta och skåla en vacker dag, min kära vän!
Stora kramar!