Det Otäcka

Ligger här i diset i sovrummet. Klockan är  07:16 och det är grådaskig ute. Mitt barn far redan genom lägenheten som en vind, undersöker om matresterna på golvet under hans stol är goda och om han hinner dra ut alla saker ur baklådan i köket innan jag reagerar.

Jag tänker på det där mörka och Otäcka. På de dåliga nyheterna jag och min sambo fick i söndags. Hur sjukdom ändrar livet på så många. På hur det är när någon stark blir svag och tillslut försvinner. Jag tänker på hur det blir för oss dom är kvar. Hur ska man orka?

08:14

Nu är det frukost. Barnet tittar på min iPad och äter. Inte bra. Helt emot min regel om INGET tv-tittande vid maten. Men ibland då blir det så ändå. För att jag vill kunna titta i tidningen, eller pilla med mobilen. Usch. Skäms. Helt normalt. 

Snart är frukosten förbi. Kaffekoppen är tom och barnets frukost utsmetad på bord, stol och golv. Då måste jag sätta igång med Listan. Den långa. För att förbereda. Så att Det Otäcka kan få plats i våra liv. Vardagen måste stuvad om. Det Otäcka klämmer sig in i alla fall, men vi stuvar om så att det ska skava så lite som möjligt. Fast det går inte. Men vi försöker ändå. Handling lindrar.

Tittar på min son. Han leker och stojar, helt ovetande om att en person som älskar honom snart kommer att försvinna. Att han kommer bli ett barn som säger "jag kommer inte ihåg x". Vi kommer prata om den här personen och försöka hålla minnena vid liv, men det blir berättelser snarare än minnen. 

Det Otäcka.

Jag gråter men har styrkehatten på. 

Ta hand om er och varandra!