I vakuumet av Det Otäcka kom Det Svarta Hålet. Vi fyller det med tårar, meningslösa frågor, lättnad, minnen och ilska. Det fylls aldrig upp, det där hålet. Det sväljer allt man slänger däri och sedan är det väck.
Borta. Hur kan x vara borta? Jag menar FÖR ALLTID...? Får jag aldrig krama om igen? Aldrig skoja? Aldrig få eller ge stöd? Familjen då? Vad händer nu när navet är borta...?
Jag vill inte. Jag vill inte. Jag VILL inte!!!! Jag vill däremot ta bort det onda för min älskade. Lindra, trösta, blåsa på det onda. Sätta plåster på det onda. Fast helst då ta bort det helt och hållet.
Stirrar på mina svullna ögonlocken i spegeln och tänker att nu gäller det att ta sats. Vi måste försöka hoppa över Det Svart Hålet.
ja du...livet är föränderligt. Både på gott och ont. Om man bara kunde stanna tiden för ett tag och börja om....
ReplyDeleteKram kram Miriam
Det där hålet. Det är så överjävligt. Och inte hjälper det att tänka att det byggs en bro man kan gå på över avgrunden, sten för sten, för varje stund som passerar.
ReplyDeleteKärlek till er!